AAAAAAAJJJJJJ

En spruta i varje arm!

Tog de två sista sprutorna idag och jag har aldrig tyckt att det gjort så ont. Hon tryckte in nålen rakt in till benet istället för att vinkla den lite och bara ta i huden. I mitt huvud var det exakt så hon gjorde och ingen annan var ju med så jag kan med nästan all säkerhet säga att det var så det gick till.

Tredje gången

Jag har funderat lite på det här med Texas. Många har frågat det här ser du väl fram emot, ska det inte bli kul? och jag har fram till nu faktiskt inte sett fram emot det speciellt mycket. detta på grund av att jag helt enkelt inte har haft tid att tänka på själva resan och upplevelsen utan har hela tiden haft fullt upp med papper som ska skickas, faxas, skrivas under och så vidare.

Men helgen har, förutom jobb, varit väldigt lugn och igår fick jag tillsammans med stugjosse tid att verkligen  fundera över resan. Och vet ni vad, jag tycker det ska bli galet roligt!

Jag insåg också att jag faktiskt varit iväg långa perioder utomlands förut både för att plugga och jobba. Första gången var med Madde då vi bestämde oss för att plugga spanska i ett halvår i Benalmádena i södra Spanien. Än så länge har det varit den bästa och roligaste resan jag gjort och den jag har haft mest nytta av.

 

Fyra lärare och en del av skolans klasser

 

Några av våra lärare: Julio, Raquel, Pedro och Miguel (Bilder lånade av resedagboken.se)

Andra gången åkte jag ensam till Ronda, en bit längre in i landet, för att jobba på ett hotell. Den resan var helt annorlunda eftersom jag för det första var ensam och för det andra hade ett arbete att utföra samtidigt som jag skulle använda den spanska jag lärt mig. Det var en ganska stor omställning den gången men genom dagliga frukoststunder med en av hotellägarna filosoferade vi oss tillsammans igenom den resan. Jag har inte förrän ganska nyligen insett att den resan var bra för mig, jag lärde mig att lita på mig själv och att jag klarar av vad som helst!

Hotellet där jag jobbade

Mitt rum

 

Bilder lånade av http://www.arriadhhotel.com

Så är det då dags för den tredje långa utomlandsvistelsen. Äntligen får jag använda mig av min engelska och utveckla den. Äntligen ska jag få uppleva en rejäl kulturchock (som ambassadtanten sa) och det kommer bli galet, fantastiskt, svårt, underbart, tungt, missförstånd, häftigt. Jag tror inte jag kan förbereda mig för vad jag kommer uppleva för det är så svårt för mig att föreställa mig hur det faktiskt kommer att vara. Om 42 dagar är det dags!!!

På tåget

Sitter nu på tåget på väg hem, eller hem och hem vi kommer inte så långt då vi just nu står still någonstans med massa snö utanför fönstret på grund av signalfel. Vi åkte upp till Amerikanska ambassaden i Stockholm igår och tog klockan halv ett på natten in på det vandrarhem vi bokat. Det blev en kort visit där eftersom vi skulle till ambassaden tidigt i morse.

Vi hade fått stränga order om att inte ha med mobil, väska, kameror eller helt enkelt något som inte var nödvändigt för intervjun. Vi tog med oss en varsin väska i alla fall, en tom en med bara lite papper i. Vi ställa oss utomhus bakom en skylt tills en kvinna vinkade in oss i ett rum som liknar en flygplatskontroll. Innan vi fick komma in där var vi tvungna att visa pass, frankerat kuvert och kvitto på visumsavgiften. Sen åkte väskan och jackan igenom röntgen (heter det så?). Sen fick vi lov att gå upp till ambassaden.

Väl där så fick vi lämna in alla papper till en kvinna som buntade ihop det hon behövde och gav tillbaka resten. Vi satte oss i ett rum med massor av människor som även dem väntade på en intervju. Jag har funderat en hel del på den här intervjun, vad de kommer fråga osv. Efter en och en halv timma i väntrummet ropar de upp våra namn och en och en går vi fram till en liten lucka. Där ber de oss om våra fingeravtryck, bekräftar att Göteborgs Universitet är partner med TCU och konstaterar att det kommer bli en rejäl kulturchock. Det hela tar cirka 60 sekunder. Hallå! var är intervjun? Vad hände med den strikta attityden mot väskor och bagage (alla andra kom med massor av personliga tillbehör).

Sen var det i allafall dags att fira att visumet kommer om en vecka. Vi lunchade på ett ställe som hette Bistro Bestick och gick sedan i butiker ett tag. Jag blev sen intervjuad på centralstationen av expressen som visade sin nya app i Ipaden. Kolla imorn så kanske jag är med!
Det var det det.

Sprutor

Spruta och möte med Cecilia från International Office idag. Vi skulle bara stämma av med henne hur vi ligger till men det blev ett två timmar långt möte istället. Det känns skönt, hon tar sig verkligen tid för att se till att allt är med och att vi har koll på alla papper och mail som ska skickas.

Sedan var det dags för ytterligare en spruta. Jag har redan tagit en och har två till på tur. Sara är galet rädd för sprutor så hon var lite nervös men hon klarade det galant!! Samma med mig, kan inte säga att jag är det minsta rädd för sprutor så inget problem där. Men herregud vad dyrt det är, det tar två sekunder och dem begärde idag 650 spänn för det, kanske en liten kostnad i och för sig för att slippa hjärnhinneinflammation.

Sen var jag tvungen att  ta nya visumsfoto eftersom ambassaden inte godkände dem jag tog för någon vecka sen trots att det var i en riktig fotoaffär. Det blev tusen gånger sämre och killen som tog fotot antog att dem inte godkände det eftersom mitt huvud är så stort, tack för den!

Idag var en riktig fixardag. Jag började på skatteverket och stod otåligt och väntade utanför innan de ens hade öppnat. Väl inne finns inga kölappar utan en kvinna hoppade ifrån sina ordinarie uppgifter för att peka folk åt rätt håll allteftersom de kom in samtidigt som hon frågade dem om sitt ärende högt så att alla kunde höra.
Jag hamnade bakom ett par som skulle fixa personbevis eftersom de skulle till Thailand. De passade på att diskutera min resa också då de hörde att även jag skulle skaffa personbevis, det blev en trevlig liten pratstund och några varnande ord om att jag ska passa mig för alla hamburgare som visst finns i USA innan det äntligen blev min tur.
Sedan blev det en tur till banken, så tänkte visst även 100 andra med mig denna morgon. Fixade intyg och skulle betala visumsavgiften men behövde tydligen mitt passnummer för att verifiera att det verkligen är jag som betalt så det blev att cykla hem och hämta det och ställa mig sist i kön igen.

Nu har vi äntligen bokat visumstid också, den 16 november bär det av för en personlig intervju uppe i stockholm. Jag har funderat på det idag, jag undrar vad de ställer för frågor, vad vill de veta?