Bomb

Gymet

Klockan är tidig morgon här men jag är uppe och känner mig orolig för mobilen. Tänkte visa lite bilder från det fina recreation center som finns här på campus, äh jag kör en lite bildbomb på lite byggnader som finns på vägen till och från skolan med.

 Där uppe finns en massa löpband, cyklar och uppvärmningsmaskiner. Runt hela alltet går en löpbana. Det finns även en klättervägg med personal, squashrum en stor basketplan i mitten av allt. Detta är enbart ena halvan. Det finns en pool med så man kan simma. Gymmet är gratis för alla studenter men vill man gå på pass och det vill jag så måste man betala 80 dollar för hela terminen. Det kan det vara värt.

Skolans färger är lila, hela Fort Worth bär lila hela tiden! Till och med skyltarna är lila.

Husen som ligger jämte våran lägenhet

Vårt hus från gatan

Idag ska Dale ta oss till Target för att handla. Vi är i princip lediga resten av veckan eftersom skolan inte börjar förrän på måndag.

MOBIL

Jag har tappat min svenska mobil. Eller tappat och tappat jag skulle vilja säga förlagt den någonstans så att någon blev frestad av den lilla godingen, not.
Vet inte riktigt vad jag ska ta mig till har redan ringt campus polisen och andra lost and found enheter. Väntar någon dag och ser om den dyker upp annars kommer vidare instruktioner till dig sis. Har alla nummer uppskrivna hemma så det spelar egentligen ingen roll och mobilen var pappas, ledsen för det, men det är skönt att ha den med sig här ändå som en säkerhet.

Onsdag

Idag ska vi till Dale klockan halv elva. Innan dess ska vi träffa en kvinna som heter Nancy. Hon sitter på nåt kontor här vid lägenheten så vi ska fixa med hyran, som gick bra att betala allt på en gång, kanske byta cyklar och annat smått fix.

Dale ska hjälpa oss med registreringen av kurser idag. Han berättade igår att alla de kurer vi valt är fulla! Jag fattar ingenting tanken var att han skulle reservera platser åt oss, men han sa att det antagligen löser sig. Det såg mest lovande ut att läsa ”The American Dream” och ”Why read litterature”. Utöver dessa, om vi nu får dem, ska vi läsa Dales egna kurs som är en introduktion till det Amerikanska samhället och i februari ska vi ha praktik en dag i veckan på ett high school som ligger precis här jämte lägenheten. Vi vet också att vi ska skriva en uppsats där vi jämför den svenska skolan med den amerikanska, inte så originellt men känns ändå legitimt tycker jag.

Uppdatering: Vi satt med Dale under förmiddagen och lyckades registrera oss på 4 kurser, en är kvar att fixa med. Det blev The American dream, Intro to the American society, en praktik kurs två flrmiddagar i veckan, Diversity of students. Den sista vet vi inte riktigt vilken det blir.

Som det ser ut nu kommer vi vara i skolan eller på high school måndag till fredag hela dagar. Till den första kursen ska vi läsa 6 böcker!

Nu ska jag och Sara på möte med Nancy, hon var inte tillgänglig i morse, sen ska vi ÄNTLIGEN träna.

Hejhej

Första dagen i skolan

Vårt hus på Leibrock Village

Natten var svinkall. Anledningen var att vi inte satt på värmen alls under natten men nu när vi hittat termostaten kör vi på cirka 25 grader. Vi var lite jetlaggade så jag vaknade flera gånger under natten och tänkte att nu måste väl klockan ändå vara mycket viket till slut ledde till att vi steg upp klockan 5 på natten.

Klockan 9 kom Dale Young och hämtade oss i sin röda sportbil. Han körde oss till sitt kontor på skolan. Det är verkligen inte långt till skolan så jag tror att vi kommer promenera eller cykla så ofta vi kan.

På kontoret så gick vi igenom lite snabbt vad som kommer hända under dagarna och han kopierade våra pass och försäkringskort. Sen tog han oss till en annan byggnad där vi träffade James English som skrev in oss och gav oss namnlappar att hänga om halsen för nu var det orientering som gällde. Även dem kopierade vårt pass om I-20 formuläret något skulle hända.

Vi var inte så många internationella studenter under våren så alla gjorde orienteringen tillsammans. Människorna som vi spenderade dagen med kom från bland annat Kanada, Singapor, Venezuela, Colombia, Mexico, Ecuador och Kina. Jag och Sara är tydligen här på speciella villkor och vi blir gång på gång skilda från gruppen och talade om som Dales kids from Sweden. Vi är inte helt säkra på varför men har insett att allt blir mycket lättare för oss då Dale personligen hjälper oss med alla registreringar och liknande.

Runt 12 bjöd de på buffé. Vi hade då varit hungriga sen vi åkte hemifrån Sverige i princip. Efter lunch fortsatte orienteringen med immigrationslagar. De berättade bland mycket annat att det är lag på att bära med sig sitt pass alltid. Skolan rekommenderade inte det dock så länge vi är kvar i Fort Worth men så fort vi åker utanför skulle vi ta med det och alla andra immigrationspapper. Runt 15 gick vi och gjorde våra student Id som ger oss tillgång till allt gratis, gym, bussar, internet, bibliotek och sånt. Vi fick också ett transportationcard som gäller på bussar och tåg tror jag.

Dale tog oss mot slutet av dagen till Radio schack för att hjälpa oss på ett amerikanskt nummer och en mobil. För 490 kronor fick jag en ny mobil med obegränsad surf gratis sms och 300 minuter att ringa för. Det är som ett kontantkort så om en månad ska jag gå tillbaka till butiken och betala 175 kronor så gäller samma villkor i en månad till, vill jag inte längre använda telefonen slutar jag helt enkelt att betala.

Min nya mobil

Det blir mycket långa inlägg nu i början men jag behöver skriva av mig så håll tillgodo eller inte. Vi tog en tur till en större matbutik som hette Kroger för att inhandla lite middagsmat. Det var som väntat svårt att hitta mörkt bröd och keson var riktigt vidrig men får prova oss fram till bättre märken. Vi fick i alla fall ihop en måltid med kycklingcurrygryta och ris. Vi har varit sega hela dagen så det blev en tidig kväll. Började se en film i sängen men kom bara halvvägs så klockan nio sov vi.

Resan till Texas

Hemma i hallen redo

Kl 3 på natten kom mamma och Doden och hämtade mig, jag hade då inte sovit på hela natten eftersom jag bara låg och väntade. Vi kom till Landvetter väldigt tidigt så vi satte oss och väntade på Sara som kom lite efter 5. Vinkade av mamma och Doden och gick och checkade in våra väskor. Min låg på 20 kilo!!! Mycket bra jobbat tycker jag, Saras var tyngre, hon vågade inte fråga vad den vägde.

Trött Johanna på Landvetter

Glad Sara på Landvetter

Första flighten tog oss till London och där valde dem ut oss för att ställa massa frågor om vad vi skulle göra i USA, var vi skulle bo, vi visade formulär och papper vi hade med oss gjorde en kroppsvisitering och sen fick vi äntligen gå ombord på flyget som skulle ta oss till Chicago. Lite retsamt att gå igenom första klass och se deras sängar och stora tv apparater och sen sätta sig i ekonomi. Men flygresan gick faktiskt bättre än jag trodde mycket tack vare tv:n. Jag såg på två filmer och en dokumentär och däremellan skulle man äta och sova lite.

Jag har varit ganska glad att jag inte känt mig nervös men 493 meter över Chicago kom en klump i magen. Vi hade fyllt i en tullapp men glömt att fylla i immigrations lappen för homeland security, klumpen blev större. I immigrationen när vi lyckats få tag i en lapp att fylla i frågade mannen som satt i luckan varför vi anländer en månad tidigt!? Det står på vårt I-20 att vi ska börja skolan den 30 januari. Jag löste det med att säga att det var sista dagen vi var tvungna att rapportera till skolan. Fingeravtryck och foto togs sen bar det iväg genom tullen som inte var några problem. Väskorna hade vi hämtat ut för att själva bära genom immigration och tull, dem lämnade vi sedan igen och allt flöt på bra. Flygplatsen i Chicago var otroligt stor, vi fik ta ett tåg för att komma till terminalen där nästa flyg som skulle ta oss till Dallas avgick.

Flyget till Dallas var jättelitet och inte ens fullt. Klockan för oss svensk tid var nu cirka 24 på natten och vi hade varit vakna länge så vi sov oss igenom hela den 2,5 timmars långa resan och steg av i Dallas segare än någonsin. Dr Sherrey Reinolds stod redan och väntade på oss, vi hämtade väskorna (min rejält tillbucklad) och satte oss sedan i hennes bil. Hon körde oss till lägenheten och passade på att guida oss lite runt campus. Min engelska är verkligen ringrostig och jag kände mig rätt mesig när jag pratade med Sherrey eller när hon pratade med oss rättare sagt. Jag känner att det nog kommer ta någon dag innan jag hänger med i allt de säger och innan jag fullt kan uttrycka allt det jag vill.

Rullgång på flygplatsen i Chicago

Och nu till det bästa på hela dagen, lägenheten!!!!

Vi körde in på ett mysigt område med små hus som liknar ”The Greek life” alfa-, beta-, omegahusen i Amerikanska filmer, Sen kom vi till ett lite större komplex med tre hus. I ett av de husen skulle vi bo, på Leibrock Village. Det kändes som att komma in i en hotell lobby, det var stort, många lägenheter. Sen öppnades dörren till vårt rum och WOW skulle jag vilja säg. Det är stort, fräscht och fint. Först finns ett stort vardagsrum med soffor och tv. Sen är det öppen planlösning till köket som även det är stort med en fin spis/ugn och köksbord. De hade ställt in två cyklar till oss mitt i vardagsrummet med så vi lättare kan ta oss runt. Badrummet är luftigt med en dusch som lätt är i alla fall två och en halv gång större än min hemma. Sovrummet ligger i anslutning till badrummet och har två sängar, tv, byrå och en härlig garderob med dubbla dörrar och lyse inuti!!! Vi har inga problem med att få plats med våra grejer och precis allt finns, strykjärn, lakan, handdukar, glas, kastruller, trådlöst internet. Klockan är nu kvart i sex på morgonen och vi har sovit sedan halv nio igårkväll efter att vi tagit en runda till en mataffär för lite provision till frukost. Havregryn och mjölk var ungefär det vi fick ut av den butiken.

Garderoben

Sovrum

Vardagsrum sett från dörren

vardagsrum sett från soffan

Kök sett från soffan

Kök sett från matbord

Bilderna gör inte lägenheten rättvisa och det är lite stökigt jag var uppe klockan 5 i natt och tog dem för då satte jetlagen in.

Klockan nio idag kommer Dale, vår kontakt som vi mailat mycket med från Sverige, och hämtar oss för att visa oss skolan och fixa lite av alla praktiska saker som måste lösas.

Heeeeej då

Ok, nu är det nära på riktigt. Väskan är så gott som färdigpackad, blir nog aldrig riktigt klar med den, men har tagit ut en del efter samtal med Sara.
Handbagaget blev ganska tungt men sätter på mig en extra tröja när den ska vägas så borde det inte vara något problem.

Snälla Lina bjuder mig på moussaka ikväll, hon anade att min frys va tom, så rätt hon hade. Nu har jag ett antal timmar att slå ihjäl innan skjutsen kommer......










Heeej då alla, nästa rapport kommer från det stora landet långt borta!

Sista morgonen

Inatt flyger jag iväg, herregud vilken lång väntan det har varit och vilka förberedelser vi gjort. Jag har fortfarande lite att fixa innan väskorna stängs, bland annat så vet jag inte vilka kläder jag ska åka i. Paniken över vilka klänningar jag skulle ha med löste jag genom att inte ta med någon alls, måste jag ha nån extra fin får jag väl köpa det där.
Vi är framme i Dallas halv sex lokal tid vilket borde innebära cirka halv tolv halv ett svensk tid kan jag tänka, är inte säker på om det är sex- eller sju timmar som skiljer.

Universitetet TCU

Fort Worth

 Jag tittar antagligen in här innan lillebrorsan kl 3 inatt tar mig till Göteborg.

Godmorgon

Jag har lite packångest. Har precis testat alla mina klänningar för att kunna bestämma vilken, om nån, jag ska ha med. Annars är jag riktigt nöjd med min prestation.

Jag har en ny favoritlåt med Kent. Nu är jag uppe i tre låtar som går på repeat när jag väl lyssnar på Kent. Den nyaste är "Den döda vinkeln" den påminner om bästa gänget!
 

Nu är det bara tre dagar kvar och veckan har spenderats hos Catalin i Göteborg och Mattias i Örkelljunga, herregud va kul vi har fast vi inte är speciellt många. I Örkelljunga blev det en repris på lördagen hos Catalin med massor av vin, gitarrspel, brädspel (som synkade Gustav å Catalin vann trots mycket gott motstånd!!!). Blir lite svårare att åka iväg efter såhär mysiga och roliga dagar.
Nu ska jag gå och handla inför nyår-jag ska stå för förrätten som blir ugnsgratinerad bruschetta med buffelmozarella haha fint va!

Nere på ensiffrigt

Åtta dagar kvar.
Under julen, då jag bara borde ha slappnat av, fick jag lite klarhet i hur flygresan kommer gå till. Det är inte bara att flyga så som jag är van vid, det vill säga på med väska och mig själv och av med väska och mig själv. Istället ska vi på sista mellanlandningen plocka av väskan och bära den genom immigrations och tull och sedan lägga den i ett "baggage drop" så bär någon på väskan igen. Låter inte så avancerat om det inte vore så att jag satt och såg en film i sann Bangkok Hilton anda och skrämde upp mig själv. -Tänk om någon ger mig en glasorm/ kamera med knark i "what to do". Nää det kanske inte är så troligt ändå.

Jag borde ta tag i min packning på riktigt med. Jag tror att jag har bestämt mig för att ta med en liten  rullväska som handbagage så slipper jag bära tungt. Men vad som ska med i den riktiga väskan är svårt. Ju längre tid som går desto mer hänger jag fram som jag vill ha med. Det har resulterat i en tom  resväska och högar med kläder och grejer runtomkring, jag vill inte packa ner något som jag sen måste packa ur.

I skrivandets stund, kl 8.45 på morgonen är det -2 grader i Fort Worth. Det innebär att klockan är cirka 01.45 där, mitt i natten med andra ord. Undrar om jag kommer frysa i min vårjacka. Jag vill intte åka iväg med en tjock vinterjacka! det kommer ju bli varmare ganska så snart. Enligt vår sponsor där ligger temperaturen på allt från 0- gradigt till 25 grader såhär i slutet av december. Kolla gärna in Fort Worths hemsida!

http://www.fortworth.com/

13

Vilket tågkaos vi har. Det tog mig två timmar att åka till skolan och två och en halv att komma hem igen, galet! Sista mötet med Cecilia ägde rum idag. Man tror att allt är klart och redo men icke, Var visst lite krångel med registreringar på GU så det fixade vi och kollade alla papper som jag ska ha med till Texas och fick en bunt till, Cecilia tyckte det var bäst att ha för mycket. Hon har varit en riktig klippa i hela denna lååånga processen och hjälp till med precis allt. Det var även hon som höjde vårt stipendium inte bara en utan två gånger, tack!

Just nu

Så gott folk, jag tror nedräkningen har börjat på riktigt, 13 dagar kvar och resväskan har tagit plats på golvet.

Jag vet, det har varit lite tyst här ett tag men det är bara för att jag bestämde att detta skulle vara en blogg om Texas och det har varit tyst på den fronten ett tag.
Idag har vi varit på möte om försäkringar. Vi får en försäkring från skolan gratis som verkar täcka det mesta men frågan är om vi ändå måste täcka upp med en utökad reseförsäkring eller om vi ska nöja oss med den.
Jag har också bestämt mig för att skaffa ett internationellt körkort, det kan vara bra att ha om Sara bryter benet eller så och jag måste köra henne till sjukan.

Frukost? Middag? Kvällsmat? chokladbollar är det enda jag äter just nu känns det som. Havregryn ska vara nyttigt har jag hört =)

"You have to show them that you´re really not scared"

Det händer inte så mycket på Texasfronten just nu, men tänkte köra en uppdatering i livet i övrigt. Jag har en ny träningsfavorit!! Helt otippat är det spinning puls. Jag har alltid tyckt väldigt illa om spinning antagligen eftersom jag tar ut mig för mycket i början och har svårt att veta var jag ska lägga belastningen. Spinning puls är helt annorlunda. Man har på sig ett pulsband med ett nummer som bara jag vet och framme vid instruktören finns en stor skärm med massa klockor med nummer på. Instruktören leder en genom passet genom att rekommendera zoner eller procent av din maxpuls du bör ligga på, resultatet.......skitkul!!

Taggad inför träning!

Nu är äntligen flyget bokat, ingen återvändo helt enkelt. Jag kommer flyga hem ensam eftersom Sara och hennes pojkvän kommer stanna kvar och resa runt ett par veckor. Tycker inte om att resa själv men jag brukar lösa det genom att hitta någon som ska till samma ställe och på håll agera stalker. Blir lite svårare denna gången dock för jag har två mellanlandningar i New York och London. Men vet ni, ingen fara det här, jag fixar det!

Vi har även fått lite information om vårt boende. Vi kommer dela en "one bedroom apartment" med vardagsrum, kök, sovrum och toalett och allt som vanligtvis ingår i dessa rum. Vi behöver inte ens att med handdukar och lakan-mer skor får plats i packningen med andra ord. Fast jag undrar om vi har en tv, jag tror inte det.

33 dagar kvar........

AAAAAAAJJJJJJ

En spruta i varje arm!

Tog de två sista sprutorna idag och jag har aldrig tyckt att det gjort så ont. Hon tryckte in nålen rakt in till benet istället för att vinkla den lite och bara ta i huden. I mitt huvud var det exakt så hon gjorde och ingen annan var ju med så jag kan med nästan all säkerhet säga att det var så det gick till.

Tredje gången

Jag har funderat lite på det här med Texas. Många har frågat det här ser du väl fram emot, ska det inte bli kul? och jag har fram till nu faktiskt inte sett fram emot det speciellt mycket. detta på grund av att jag helt enkelt inte har haft tid att tänka på själva resan och upplevelsen utan har hela tiden haft fullt upp med papper som ska skickas, faxas, skrivas under och så vidare.

Men helgen har, förutom jobb, varit väldigt lugn och igår fick jag tillsammans med stugjosse tid att verkligen  fundera över resan. Och vet ni vad, jag tycker det ska bli galet roligt!

Jag insåg också att jag faktiskt varit iväg långa perioder utomlands förut både för att plugga och jobba. Första gången var med Madde då vi bestämde oss för att plugga spanska i ett halvår i Benalmádena i södra Spanien. Än så länge har det varit den bästa och roligaste resan jag gjort och den jag har haft mest nytta av.

 

Fyra lärare och en del av skolans klasser

 

Några av våra lärare: Julio, Raquel, Pedro och Miguel (Bilder lånade av resedagboken.se)

Andra gången åkte jag ensam till Ronda, en bit längre in i landet, för att jobba på ett hotell. Den resan var helt annorlunda eftersom jag för det första var ensam och för det andra hade ett arbete att utföra samtidigt som jag skulle använda den spanska jag lärt mig. Det var en ganska stor omställning den gången men genom dagliga frukoststunder med en av hotellägarna filosoferade vi oss tillsammans igenom den resan. Jag har inte förrän ganska nyligen insett att den resan var bra för mig, jag lärde mig att lita på mig själv och att jag klarar av vad som helst!

Hotellet där jag jobbade

Mitt rum

 

Bilder lånade av http://www.arriadhhotel.com

Så är det då dags för den tredje långa utomlandsvistelsen. Äntligen får jag använda mig av min engelska och utveckla den. Äntligen ska jag få uppleva en rejäl kulturchock (som ambassadtanten sa) och det kommer bli galet, fantastiskt, svårt, underbart, tungt, missförstånd, häftigt. Jag tror inte jag kan förbereda mig för vad jag kommer uppleva för det är så svårt för mig att föreställa mig hur det faktiskt kommer att vara. Om 42 dagar är det dags!!!

På tåget

Sitter nu på tåget på väg hem, eller hem och hem vi kommer inte så långt då vi just nu står still någonstans med massa snö utanför fönstret på grund av signalfel. Vi åkte upp till Amerikanska ambassaden i Stockholm igår och tog klockan halv ett på natten in på det vandrarhem vi bokat. Det blev en kort visit där eftersom vi skulle till ambassaden tidigt i morse.

Vi hade fått stränga order om att inte ha med mobil, väska, kameror eller helt enkelt något som inte var nödvändigt för intervjun. Vi tog med oss en varsin väska i alla fall, en tom en med bara lite papper i. Vi ställa oss utomhus bakom en skylt tills en kvinna vinkade in oss i ett rum som liknar en flygplatskontroll. Innan vi fick komma in där var vi tvungna att visa pass, frankerat kuvert och kvitto på visumsavgiften. Sen åkte väskan och jackan igenom röntgen (heter det så?). Sen fick vi lov att gå upp till ambassaden.

Väl där så fick vi lämna in alla papper till en kvinna som buntade ihop det hon behövde och gav tillbaka resten. Vi satte oss i ett rum med massor av människor som även dem väntade på en intervju. Jag har funderat en hel del på den här intervjun, vad de kommer fråga osv. Efter en och en halv timma i väntrummet ropar de upp våra namn och en och en går vi fram till en liten lucka. Där ber de oss om våra fingeravtryck, bekräftar att Göteborgs Universitet är partner med TCU och konstaterar att det kommer bli en rejäl kulturchock. Det hela tar cirka 60 sekunder. Hallå! var är intervjun? Vad hände med den strikta attityden mot väskor och bagage (alla andra kom med massor av personliga tillbehör).

Sen var det i allafall dags att fira att visumet kommer om en vecka. Vi lunchade på ett ställe som hette Bistro Bestick och gick sedan i butiker ett tag. Jag blev sen intervjuad på centralstationen av expressen som visade sin nya app i Ipaden. Kolla imorn så kanske jag är med!
Det var det det.

Sprutor

Spruta och möte med Cecilia från International Office idag. Vi skulle bara stämma av med henne hur vi ligger till men det blev ett två timmar långt möte istället. Det känns skönt, hon tar sig verkligen tid för att se till att allt är med och att vi har koll på alla papper och mail som ska skickas.

Sedan var det dags för ytterligare en spruta. Jag har redan tagit en och har två till på tur. Sara är galet rädd för sprutor så hon var lite nervös men hon klarade det galant!! Samma med mig, kan inte säga att jag är det minsta rädd för sprutor så inget problem där. Men herregud vad dyrt det är, det tar två sekunder och dem begärde idag 650 spänn för det, kanske en liten kostnad i och för sig för att slippa hjärnhinneinflammation.

Sen var jag tvungen att  ta nya visumsfoto eftersom ambassaden inte godkände dem jag tog för någon vecka sen trots att det var i en riktig fotoaffär. Det blev tusen gånger sämre och killen som tog fotot antog att dem inte godkände det eftersom mitt huvud är så stort, tack för den!

Idag var en riktig fixardag. Jag började på skatteverket och stod otåligt och väntade utanför innan de ens hade öppnat. Väl inne finns inga kölappar utan en kvinna hoppade ifrån sina ordinarie uppgifter för att peka folk åt rätt håll allteftersom de kom in samtidigt som hon frågade dem om sitt ärende högt så att alla kunde höra.
Jag hamnade bakom ett par som skulle fixa personbevis eftersom de skulle till Thailand. De passade på att diskutera min resa också då de hörde att även jag skulle skaffa personbevis, det blev en trevlig liten pratstund och några varnande ord om att jag ska passa mig för alla hamburgare som visst finns i USA innan det äntligen blev min tur.
Sedan blev det en tur till banken, så tänkte visst även 100 andra med mig denna morgon. Fixade intyg och skulle betala visumsavgiften men behövde tydligen mitt passnummer för att verifiera att det verkligen är jag som betalt så det blev att cykla hem och hämta det och ställa mig sist i kön igen.

Nu har vi äntligen bokat visumstid också, den 16 november bär det av för en personlig intervju uppe i stockholm. Jag har funderat på det idag, jag undrar vad de ställer för frågor, vad vill de veta?